Det känns faktiskt inte alls jobbigt längre, att inte ha Raisa. Vi vet att hon har det mycket bättre än hon hade det hos oss på slutet. Vi har kommit fram till att vi helt enkelt tillhör den grupp av människor som tappar hundintresset när barn kommer in i bilden. Så är det bara, det är inget vi valde, det bara blev så. Hade Raisa varit klockrent tränad och att vi kunde ha med henne överallt så hade det kanske varit annorlunda men nu var inte verkligheten så.
Vi följer med glädje Lindas blogg och här har jag lånat ett foto på Raisagumman.
F.d. matte Pia vid tangentbordet