Min vikarie Ida kom hem till mig i fredags och vi skulle hård-spåna/planera årets kursupplägg eftersom jag hoppas gå på mamma-ledighet inom kort. Kort.
Nu var ju saken den att kollegan Sture hade skickat med levande kräftor. Jag var kanske 7 år när jag sist såg en levande kräfta. HJÄLP! "
Det är bara att följa kokboken" hälsade Sture.
TACK OCH LOV så var ju Ida en fena på kräftkok och hon vågade ta i dem med bara fingrarna. Fast jag tror mina skrik skrämmde upp henne så efter en stund ville hon ha både handskar och tång.
Min syssla var att se till att de stackars kräftorna inte flöt på ytan utan fick sig en hastig död.
Min andra kollega Virpi skulle komma och hämta sina kräftor lite senare på dagen. Efter några timmar hörde vi märkliga ljud uppe mot stora vägen och där hade det skett en bilolycka. Detta gjorde att vägen var avstängd och Virpi inte kunde komma. Jag ringde och frågade om jag skulle koka hennes kräftor också. Men si det skulle jag inte, dessa skulle inte ätas utan hon ska ha dem till eleverna så att de ska få dissikera dem. Jaha. Då var det operation "hålla kräftorna vid liv" som fick ta sin början.
Tog en takpanna och hällde i lite vatten. Vid det här laget hade ju tyvärr Ida åkt hem så jag tvingades själv få över dem från en annan back. Det gick men huvvaligen vad läbbigt det är!
Operationen lyckades någorlunda, vi tror att endast en dog över natten. Så om någon elev läser detta: nu vet ni vad ni har att vänta er!
Om chefen läser detta så SJÄLVKLART fick vi jobbat det vi skulle också! Det gäller ju att vi lär känna varandra också, blir ju ett bättre jobb då ;-))
På kvällen smaskade vi på kräftor och Börje testade också en. Urre har blivit en tiggas vid bordet, jag undrar hur det har BÖRJEat?
............................
Pia vid tangentbordet
